En något bättre uppladdning inför den mest emotsedda återföreningen någonsin kunde jag ju ha fått! Insjuknade på tisdagen och kände mig genomseg och vaknade morgonen efter med hög feber, rejält ont i halsen samt en bultande huvudvärk. Såväl onsdag och torsdag spenderades i sängen eller i soffan och jag åt i stort sett ingenting, vilket inte gjorde mig direkt piggare, men vad gör man när det inte går? När fredagsmorgonen väl kom tog jag mig i stort sett direkt från sängen ut till flygplatsen, inga förseningar och strax efter tretton befann jag mig under täcket på mitt hotellrum uppe vid Marble Arch. Först några timmar senare bestämde jag mig för att det nu var dags att äta då jag tyckte att det började bli bättre. Så blev det och för säkerhets skull köpte jag ett par skivor, tidningar samt lite dricka och tilltugg för kvällen som spenderades i sängen från typ sju på kvällen till nio på lördagsmorgonen.Ut på byn vid elva för att göra lite julshopping, men det borde jag ju ha begripit att jag inte var ensam om, gav upp väldigt snabbt och köpte bara varsin liten grej till barnen som utlovat, inga julklappar alltså! Eftersom jag skulle långt ut i förorterna för aftonens konsert var det lika bra att ge sig av, detta gjordes via den nya tunnelbane/spårvagnslinjen DLR ut genom fantasistaden Docklands och långt långt ut i periferin till en ändstation kallad Lewisham. Därifrån vidare med buss ut till mitt hotell som låg i Blackheath, en mycket mysig liten by där julmarknaden var i full gång. Jag checkade in och tappade upp ett hett bad och där blev jag liggande i nästan två timmar! Ner till receptionen och beställde en taxi och anlände tio minuter senare till Douglas Way i Greenwich och till konsertstället The Albany.
Det var alltjämt ett par timmar till att dörrarna skulle öppnas, men då jag blivit inbjuden av bandet var det bara att kliva raka väggen in med mitt AAA-pass. Stämningen var på topp och soundcheck hade gått väldigt bra. Konsertstället var ett magnifikt bygge som mest fungerade som en teater. Scenen var stor och snygg och kamerorna var riggade då konserten senare är tänkt att komma ut på DVD. Det var trevligt att umgås och snacka med bandmedlemmarna som jag tidigare bara haft emailkontakt med, vänliga själar som var smått nervösa inför spelningen. De har inte haft chansen att repa sådär väldigt mycket, sångaren Andy Sears är ju bosatt i Barcelona sedan länge och trummisen Brian Devoil och gitarristen Andy Revell hade fram till några månader tillbaka inte spelat överhuvudtaget på sjutton år!! Basisten/gitarristen Clive Mitten har bara spelat hemma då han lärt sin son att spela gitarr. Den ende som inte kunde vara med var keyboardisten Rick Battersby. Han har dock gett denna återförening tummen upp och en värdig ersättare hittades i Mark Spencer, ni som kan er brittiska åttiotalsprog kanske mer känner igen honom som sångare i The Host, eller LaHost som de också hette!
20.15 gick de på scen till ett öronbedövande publikjubel och de öppnade med ”The Ceiling Speaks”, en mäjestätisk inledning och leendet var stort och gåshuden infann sig omedelbart. Jösses vad bra de lät och Andy Sears sjöng precis som han gjorde för tjugo år sedan! Sedan var det dags för ”Kings And Queens” följt av ”Blondon Fair” och originalvesionen av ”Blue Powder Monkey”, alla dessa tre hämtade från Searseran och de framfördes exemplariskt. Tänk att de kan spela så bra igen efter bara så kort tid, visst Brian kanske inte var någon jätte bakom trummorna, men han gjorde felfritt precis det han skulle. Andy Revell imponerade stort och hans gitarrspel blev bara bättre och bättre under hela kvällen. Andy Sears lämnade scenen och då fattade vi genast att det var dags att damma av ett stycke från den tid då Twelfth Night faktiskt var ett instrumentalband, och vad bjöds vi på om inte en härlig tolvminuters version av ”Afghan Red”! Andy in på scen igen och de övriga lämnade densamma och ensam vid pianot framförde han ”First New Day” som tillägnades gamla sångaren Geoff Mann – snyggt. Kvällens första set avslutades med ”Sequences” och allsången var imponerande, över huvudtaget var publiken med på noterna från första stund och det var tydligt att många av dem var med då det begav sig i början av åttiotalet.
Efter cirka en kvart kom ett igenkännande intro och på backdroppen fanns en stor bild på konvolutet till ”Fact And Fiction”, den 6-700 personer stora publiken fick omedelbart tokspel och började unisont sjunga, vilket vi också alla gjorde en lång stund framöver då vi fick uppleva det vi knappt ens vågat drömma om. De spelade nämligen plattan i sin helhet som den från början var tänkt att framföras och jag kan ärligt säga att låtarna ”We Are Sane”, ”Human Being”, ”This City”, World Without End”, ”Fact And Fiction”, ”The Poet Sniffs A Flower” och ”Creepshow” är det bästa jag någonsin upplevt live! Vilken stämning, vilken intensitet, vilken musik och vilka texter, vem hade kunnat tro att en låt som ”Creepshow” kunde bli en allsångslåt? Bandet tackade för sig och lämnade scenen…
Men naturligtvis ville alla ha mer och applådåskorna var skyhöga och alla var glada och fullkomligt hoppade av lycka, detta var stort och vi var alla unisont glada att vi fick vara med om detta. Bandet kom in på scen igen och drog inte helt problemfritt av ”Take A Look”, kanske den låt under kvällen som lät minst bäst, men självfallet tillräckligt bra. Sen följde en energisk version av ”Art And Illusion” och det hela avslutades som det alltid har gjort med låten ”Love Song” (vilken Clive Mitten inledde med att flika in en liten snutt av ” The End Of The Endless Majority). Ett vackert stycke med en text som får en att tänka, jag tänkte på Geoff Mann och sen vandrade tankarna iväg till min kära moder och sen var det kört – tårarna började rinna – det blev för mycket av allt – men det kändes helt rätt.
Den totala speltiden blev till över två och en halv timma, imponerande, bara att hoppas på en fortsättning så att fler får chansen att uppleva ett av tidernas bästa band live igen. Jag kan då inte minnas när jag hade så kul på en konsert senast, funderar allvarligt på att sluta gå på konserter…
