Progrock, Vänstertrafik & Friterat

Ja jösses vilket veckoslut jag (vi) har haft, landade på Heathrow en timme försenad i fredags, Mattias var redan på plats och väntade på mig. Vi hämtade vår hyrbil och gav oss iväg mot Westcliff-On-Sea i Southend på den sydöstra engelska kusten. En resa som skulle visa sig ta åtskilliga timmar, trots att det egentligen inte var så speciellt långt! Aldrig mera skall jag gnälla på bilköerna i Stockholm då de är rena söndagspromenaden jämfört med de få kilometer vi förflyttade oss i timmen (trots att det var femfiligt). Men trots det var den resan otroligt rolig och vi var peppade som bara den, och att ha one-liner och filmcitatsexperten Mattias som kartläsare är en stor glädje :) Väl framme checkade vi in på vårt fina lilla gemytliga hotell ett halvt stenkast från havet, en kort promenad in mot centrum och en snabb burgare senare befann vi oss på rockklubben The Riga Bar med varsin pint i handen (och strupen). Förbandet Credo var riktigt bra men huvudakten Landmarq var än bättre, visserligen mycket nytt material, men lik förbaskat väldans bra. Dessutom så buzzades det bland de cirka fyrtio (!) pers som var där att en av Rick Wakemans söner var på plats, och han satt precis bredvid mig ;) Jodå, visst misstogs Mattias som en av keyboardgudens söner - hey Mattias Wakeman!

Landmarq

Efter en god natts sömn och frukost styrde vi kosan norrut längs M1 och Rotherham strax öster om industri och stålstaden Sheffield, naturligtvis med lite friterad mat (England är ju ändå fritösens förlovade land) längs vägen. Väl på plats lyckades vi baxa in oss i ett trångt vänstertrafiksparkeringshus och med hjälp av stadens turistbyrå skaffa oss ett hotellrum för natten, på vilken en bröllopsfest pågick hela dagen och natten! Vi checkade in och drog på byn där vi på en pub kollade när Manchester United besegrade Middlesborough med 2-1. Efter det ett snabbt stopp på en kinakrog innan vi gav oss iväg till the Oakwood Centre för kvällens begivenhet med ett comebackande It Bites.

Rotherham

It Bites utan min favorit Francis Dunnery som alltid varit synonymt med just it Bites då han skrev nästan allt material själv, sjöng och spelade gitarr. Jag var lite emot detta, rör inte det perfekta bandet och innerst inne villa jag att det inte skulle vara så bra - men det var det!!! Ja det var nästan för bra faktiskt, visst John Mitchell är ingen supersångare och definitivt ingen Francis Dunnery och under de första låtarna kändes det verkligen inte bra och jag kom på mig själv med att rynka på näsan. Men det tog sig och jag vande mig vid hans röst och gitarrspelet var oklanderligt och med slutna ögon kunde man tro att det var Dunnery som lirade! Han satte alla grejer rakt av och solona var bländade och till och med gitarrljudet var som det skulle. Väl inne på låt nummer fem (Plastic Dreamer) var jag såld och sjöng med å det härligaste, applåderade och hade ett stort flin över hela ansiktet - det här var superkul :)

It Bites (John Mitchell)

De spelade I Got You Eating Out Of My Hand, You'll Never Go To Heaven, Screaming On The Beaches och Calling All The Heroes från debutplattan, Kiss Like Judas, Plastic Dreamer, Hunting The Whale, Yellow Christian, Old Man And The Angel och slutsektionen av Once Around The World från just andra plattan "Once Around The World. De spelade även Leaving Without You, The Ice Melts Into Water och Still Too Young To Remember från "Eat Me In St. Louis", utöver det så spelades även tre nya låtar i form av Memory Of Water, Playground och Breathe och det lät verkligen lovande. Det doftade It Bites (framförallt gitarrspelet) om än kanske lite mer melodiskt och inte fullt så lekfullt som originalet.

It Bites

I säng strax efter tolv och tidig avgång mot London på söndagsmorgonen, inte så mycket trafik och vi var på biluthyrningsfirman på tre och en halv timma. Vi tog tuben in till Bayswater och mötte upp med Jörgen, Ola och Leif på hotellet (eller vad man skall kalla det) och började snabbt öla på närmaste pub ;) Strax efter nitton på kvällen befann vi oss köande utanför Shepherd's Bush för att se det som var själva anledningen till resan från första början - ASIA. Ja ett återförenat Asia, turnerandes igen för första gången sedan 1983! De infriade förväntningarna å det väldigaste och de var på ett strålande humör. Aldrig förr har jag sett Steve Howe så rörlig och intensiv, han spelade skjortan av sitt forna jag (och då skall ni veta att jag avgudar hans gitarrspel) och var makalöst bra, Carl Palmer hade en bra dag och lyckades t.o.m. få mig att för första gången sedan jag var tonåring att njuta av ett trumsolo! Han har dock en förmåga att dra upp tempot på låtarna en aning, men de övriga var alltid med på noterna och man undrar nästan om det inte var förutbestämt! Geoff Downes såg fräsch ut och inte alls lika pluffsig och (fylle) rödmosig som när jag sist såg honom på en scen, han regerade! John Wetton var i högform och sällan har jag hört honom sjunga bättre, nej jag har aldrig hört honom sjunga så bra. Spelningen var så fruktansvärt fruktansvärt bra, de körde hela debutplattan samt singelbaksidan Ride Easy och låtarna Don't Cry, The Smile Hast Left Your Eyes och The Heat Goes on från "Alpha". De bjöd också på blasts from the past i form av låtar från deras karriärer vid sidan av Asia, så som Roundabout, Clap (Yes), Fanfare For The Common Man (ELP), In The Court Of The Crimson King (King Crimson) och Video Killed The Radio Star (The Buggles. Ett stort plus att man innan koncertstart kunde boka upp sig på en insplning av aftonens gig och en halvtimme efter konsertslut plocka upp en dubbel CD med spelningen man just hade sett :)

Dagen efter spenderades i downtown London shoppandes efter skivor och julklappar innan det bar iväg hemåt - vilken fantastisk helg. Supertack till Mattias Wakeman, Jörgen, Ola och Leif. Vart skall vi nästa gång?